Jag önskar varje dag och kväll att dagarna hade så många fler timmar.
Vill inte tänka på när tiden kommer då det är dags för att ge sig av till sängen, alla dagars skräck punkt.
Paniken och stressen väller över så fort jag inser "ja nu är det dags, dags att försöka sova"
Jag drar ur på tiden, bara ett program till på tv:n, borstar tänderna mycket längre än annars, håret borstas och borstas till det knappt går för borsten bara glider rakt igenom, tvättar ansiktet en extra gång och smörjer in mig lite extra...
Sedan är det bara att inse, "nej nu finns det inte mycket mer jag kan göra"

Jag kan inte sova, det går bara inte, panik panik, vill inte ligga här.

Det är så mycket skönare att jobba just nu, för då somnar man av utmatning när man kommer hem.

Min älskade säng som jag alltid har älskat, att få sova och drömma härliga drömmar har jag alltid älskat och längtat efter, men nu är sängen min absolut största fiende!!!