Smärta i hjärtat...
Varför kan livet aldrig få vara bara lite enkelt.
Vi ska hela tiden få ställas inför extremt svåra och jobbiga beslut. Vi får hela tiden känna på sådan oerhört plågsam smärta. Vad är det för mening med det?
Idag fick vi ta en snabbt beslut... ett beslut om att avsluta våran hund Mathildas liv.
Hon har aldrig varit sjuk och vi trodde att hon skulle få finnas kvar iaf ett par år till.
För ca 10 dagar sedan började hon bli dålig. Kräktes mm. Magen blev till slut bättre men hon slutade upp att äta, och hon blev tungandad.
Så i fredags åkte jag och pappa in till djursjukhuset, kanske hon hade fått något bakterie i magen. Det enda svaret var dock att det var något fel med hjärtat, så hem igen med en tid på måndag hos hjärtspecielisten i hopp om att det var något som kunde lösas med medicin.
Men utan mat på nästan två dygn åkte mamma och pappa in med henne idag igen för att lägga in henne på dropp tills vi fick veta vad felet var.
Då visar röntgenbilder att hennes lungor var fulla med metastaser. Hon kunde inte andas, höll på att kvävas till döds, och enligt oss från ingenstans... Fanns inget val, hon hade förmodligen fått lida tillreckligt.
Kommer aldrig glömma hennes blick när vi satt där inne och bara väntade på att det skulle ske.
Kommer aldrig glömma hur hon bara föll ihop på golvet helt handlöst efter den första sprutan
Kommer aldrig glömma hur hennes hjärta bara sekunder senare stannade helt...
"Sista timmen"
Jag blev för ett antal år sedan allergisk mot pälsdjur. Så jag klappade inte Mathilda så ofta.
Efter att jag hade katt blev jag dessutom extremt trött på djurhår. Jag tyckte Mathilda inte var väluppfostrad och var ofta sträng mot henne, även om jag älskade henne för att hon på andra sätt var en helt underbar hund.
Såhär i efterhand ångrar man alltid någonting. Jag ångrar att jag inte gav Mathilda mera kärlek medans jag kunde.
Det värsta kommer nog vara när sommaren kommer, och det är dags att åka ut på sjön.... Utan Mathilda :(
Trodde jag aldrig skulle känna att det var såhär jobbigt, det är ju bara en hund... fast nej, det är verkligen en familjemedlem.
En person som Mathilda verkigen älskade var min farfar...
Båda var friska hela livet
och båda blev dödssjuka från ingenstans och lämnade oss fortare än vad vi kunde tänka.
Farfar med lungcancer och Mathilda med metastaser i hela lungorna.
