Har inte berättat om min förlossning med Meja ännu, bättre sent än aldrig.

 

Hon var beräknad den 26 Juli, men jag var väldigt säker på att hon skulle komma tidigare för jag hade extremt mycket och smärtsamma sammandragningar redan från ca 4 månaden. Blev tillslut tvungen att sjukskriva mig vilket jag gärna inte ville. Så under sommaren vågade jag inte åka iväg för långt för jag trodde hela tiden att det började bli nära att vara på gång. 

Men icke då. 

Graviditeten var enormt jobbig och även om det är mysigt så längtade jag tills det var över. Hade sådana extrema smärtor och klarade inte av att göra speciellt mycket.

När dagarna börjar gå över BF så börjar tålamodet ta slut. Mådde verkligen psykiskt dåligt och förstod inte varför inget hände. Thea kom på BF så jag hade inte en tanke på att kunna gå över.

 

Det slutade med att Lördag den 10 Augusti ringer jag in till BB stockholm och planerar att komma in och föda. Gör er klara om kom in säger dom. I lugnan ro gick jag omkring och packade. Duschade, klädde mig, och så gav vi oss iväg mot att föda barn trotts att inga värkar än var igång.

Kändes riktigt märkligt.

 

När vi kommer in möts vi av en ung kille och han springer omkring och letar efter hon som bokat in oss och det tar säkert 15 minuter för dom att hitta våran inbokning. Han kommer tillbaka flera gånger och säger att han inte hittar vart vi ska ta vägen. Tillslut ordnade allt upp sig och när han tar in oss på rummet och ska göra alla grund undersökningar, blodtryck, känna lyssna på magen så kommer skräcken, "han är barnmorsk" jag som precis sagt till Joel att jag absolut inte vill ha en manlig barnmorska, och absolut inte än som är väldigt ung och dessutom ser bra ut. 

Men "yes" när han är klar säger han "Nu slutar jag, den nya barnmorskan kommer snart, Lycka till, vi ses imorgonbitti"

puuh, nu kunde jag pusta ut. 

In kommer världens bästa barnmorska och undersköterska, kunde inte ha fått några bättre.

 

Läkaren kommer in och ska börja sätta igång mig.

Upptäcker att jag är lite lite öppen och sätter igång med att ta hål på hinnan, och under det så öppnas jag ytteligare. Det gjorde riktigt ont. 

Sedan ska han sätta elektronder på bebisens huvud, vilket också gör extremt ont, och det gick inte. Han försöker om och om och om igen, både han och barnmorskan säger "detta har aldrig riktigt hänt förut"

Nej men det är klart det ska hända med mig.

 

Jag behövde gå omkring och kunde inte det med CTG mätarna på magen, så dom bytte ut dom mot trådlösa sådana. Men dom strulade, dom bytte, dom strulade, ville inte fungera alls, så dom gav vi till slut upp på.

 

Så fort läkaren var färdig med mig så tog det inte lång stund innan allt satte igång. Vilket ingen hade räknat med, allra minst jag. Man brukar behöva värkstimulerande dropp eller dylikt för att det ska sätta igång ordentligt. 

Denna gången hade jag bestämt mig för ryggmärgsbedövning, ville inte gå igenom en sådan smärtsam förlossning igen. Så det fick gå undan. 

Narkosläkaren kom in så fort jag sa att jag ville ha bedövningen, och tur var det annars hade hon aldrig hunnit.

Att ligga stilla med en stor nål rakt in i ryggen när det kommer kraftiga och smärtsamma ca 4 värkar i minuten är ingen lätt story. Fick mycket beröm sedan om hur duktig jag var som lyckades ligga så stilla, det brukade man inte göra. 

 

Sedan var det igång. En kort stund fick jag pusta ut, kände dom kraftiga värkarna när dom kom, men smärtsamma var dom inte, vilket var så skönt. Men hann inte bli många försen det var på väg, och smärtan där nere när det trycker bedövas inte direkt. 

Krystvärkarna kommer, och krystar och krystar och krystar, men det händer ingenting. Jag känner mig helt maktlös och förstår inte var felet är. 

Till slut väller paniken över mig och jag tänker, "shit, det här går verkligen inte, det kommer aldrig att gå" Säger det högt flera flera gånger, det går inte det går inte, varför går det inte?

Thea kom ut så otroligt fort, tog bara några få krystvärkar. 

Här gick det 5 minuter, 15 minuter, 30 minuter med krystvärkar .

Till slut kommer det tom in en till barnmorska, så dom är två som hjälps åt. 

Jag får ändra ställning flera gånger om, vissa ställnigar gjorde galet ont medans andra var en aningen bekvämare. 

Dom började prata om att klippa upp mig "nej nej nej, tänker jag bara"

Jag måste krysta hårt, sedan måste jag krysta lugnt, var en extremt balansgång för att jag inte skulle gå sönder. Sist slutade förlossningen med ett jag fick åka ner till OP, och lämna min nyfödda bebis, det ville jag inte vara med om igen.

Men till slut, efter 40 minuter kämpande av krystningar så kom hon äntligen ut. Stod på alla fyra och så fort hon kom ut skickade barnmorskan henne fram mellan benen på mig, jag tog emot henne och det absolut första jag gjorde var att kolla könet. 

Det är en flicka, "det är en flicka, va? det är en flicka"

Jag har 100% säker på att det skulle bli en pojke. 1 dygn tog det för mig att förstå att det faktiskt var en lite flicka. 

Vi som inte ens hade något namn :)

 

Tack gode gud, jag sprack knappt :) några få stygn invändigt och något litet utvändigt var det enda som behövdes, och kunde göras på plats. Inget blod behövde jag heller, kändes skönt och jag ville åka hem så fort som möjligt. 

Blev tungen att vänt till nästa dag. Meja föddes 20.32 så vi fick spendera natten där. Allt tog ca 5 timmar.

 

Läkarundersökningen dagen efter visade dock att Meja inte hade tillräckligt med syresättning. VI var packade och redo för att åka med Joel fick gå ner till Neonatalavdelningen. Flera timmar var han borta och jag fattade ingenting. Sedan kommer han tillbaka utan våran lilla bebis, hon hade blivit inlagd på Neo och vi fick vara kvar på hotellet över natten :( 

Dagen efter fick vi ett familjerun nere på neo så vi fick vara med henne. 

Hon fick ha syrgas i nästan 2dygn, och så var den en hinna runt klaffarna på hjärtat som inte vuxit igen. Hon blev stycken så många gånger, gjorde flera ultraljud och det var bara hemskt att se, även om jag var ganska lugn med att det inte var någon fara, hon behövde bara lite hjälp på traven för att komma igång. 

3 dygn hade gått, läkaren säger att vi äntligen får åka hem, vi nästan springer in på rummet, packar väskorna och bara väntar på att syrran ska komma in med utskrivningpapprena, vilket hon också göra, dock kom läkaren precis bakom och stoppade allt, Mejas provsvar hade kommit tillbaka, hon hade fått streptokoker, så det var bara att stanna kvar för hon skulle få medicin. Första omgången satt hon med slang i timmar kändes det som. 

Vi kunde knappt gå iväg för vi hade medicin tiderna att passa. omgångarna tog inte heller 1 minut direkt. 

5 Dygn går, vi räknar med att inte få åka hem än på några dagar, men så kommer läkaren in med ett leende och säger att vi kan fortsätta ge henne medcin hemma, dom nya provsvaren var tillbaka och visst hade hon streptokoker, men hon hade en mild version av det. ÄNTLIGEN :)