Jag känner att jag har tagit min gammelmormors död rätt så bra.
Alla ska vi någon gång dö, och får vi leva ett bra lyckligt liv i 95 år utan några vidare problem med hälsan så måste man ju endå tänka lite klart och positivt.
Det är extremt tragiskt när någon dör, men hon hade ju faktiskt ett bra liv.
Därför har jag haft ganska svårt att känna mig ledsen och fälla tårar, försen nu...

Det VÄRSTA jag vet är när man inte kan respektera människor, och jag tycker inte det är att respektera en människa om så fort man går bort ska man börja ha saker.

Förra terminen läsa vi lite om döden och vi hade en från fonus som föreläste för oss.
Hon berättade något tragiskt, att när någon dör så plockar hela familjen upp almenackan och sätter igån " jag kan inte det datumet, och jag kan inte då, då måste jag jobba, nej men då ska jag ut och resa" mm.
Det gjorde mig riktigt arg och sa, men så är inte vi, så är inte våran familj, vad fel jag hade.

Det har bara gått två dagar sedan Karin valde att lämna oss, och redan så är det tal om vilka som inte kan de och de datumet för en begravnind, och vem som ska ha dom smyckena, tavlorna, lamporna.

Hur har man mage??? Jag förstår inte. Är det inte nu man bara ska sörja, tänka på personen som lämnat oss, och bara ha varandra, och varandras tröst och framför allt, att få en begravning så fort som möjligt så att personen verkligen kan få hamna i frid.
Nej då ska vi bråka om saker och låta henne ligga i ett kylrum i vänta på att anhöriga har TID. FY FAN!!!



Jag blir verkligen så upprörd och ledsen av att höra sådant.

... och innan man börjar bråka om saker så kan man ta tag i dom viktigaste sakerna först, tex så har jag nyligen sagt upp hennes telefonabonemang och försökt säga upp hennes bostad, det är endå prio ett.
Prio två, begravning, prio tre vem ska ha vad!

 /Stina